Unionens tillstånd är starkt – om du ignorerar verkligheten

(Eller: Hur jag lärde mig att sluta räkna lögner och älska absurditeten)

Av Stihn B. Kinna

Jag satte mig ner för att titta på det senaste seriösa presidenttalet. Stort misstag. Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha förberett mig på den feberdröm som höll på att utspela sig – en symfoni av nonsens, ett mästerverk i overklighet.

Inom några minuter tittade jag inte längre på ett tal. Jag tittade på en direktsänd hallucination.

Publiken reste sig i spontan, förutbestämd applåd. Till och med de som påstods ha förlorat förmågan att stå. Ett ögonblick av politiskt mirakel, antar jag.

Och sedan, som en blixt från klar himmel, kom uppenbarelserna.

• Vi spenderar miljarder dollar på gratis Teslor till papperslösa invandrare.

• 140-åringar lyfter socialförsäkring.

• Regeringen blöder pengar i en aldrig tidigare skådad takt – förutom när det gäller program som faktiskt hjälper medborgarna, som på något magiskt sätt har försvunnit i tomma intet.

Verkligheten hade packat sina väskor och lämnat byggnaden.

Den stora amerikanska absurditetsmaskinen™

Det fanns en tid då politiker åtminstone försökte ljuga trovärdigt. De dagarna är förbi. Nu får vi barnbokslogik, där matematikens, fysikens och biologins lagar skrivs om på begäran.

Problemet är inte bara att dessa påståenden är falska. Det är att de är usla lögner. Det är den typen av nonsens man förväntar sig från en trött manusförfattare som gav upp halvvägs genom första utkastet.

Och ändå förväntas vi nicka med. Som om det vore helt rimligt att tro att:

• Miljontals osynliga spökmänniskor dränerar socialförsäkringssystemet.

• Elbilar numera går på bensin.

• Fort Knox kanske töms när som helst av en karavan av papperslösa farmödrar i statligt subventionerade Lamborghinis.

Det är inte bara bedrägeri. Det är dumt bedrägeri.

Kontraktionernas kult

Låt oss prata om människorna som fortfarande applåderar.

De får höra, i samma andetag, att:

• Staten är helt inkompetent men på något sätt också en perfekt effektiv maskin för organiserat massbedrägeri.

• Socialism är ondskefull, men obegränsade företagsräddningar är bara sunt förnuft.

• Regeringen är utanför kontroll, men på något sätt är den starka mannen vid rodret vår enda räddning.

Den mentala akrobatiken som krävs för att tro på detta borde kvalificera för OS-guld.

Och det värsta? Den rena lydnaden. De vet att det är en lögn. De vet att ingenting av detta är sant. Men vid det här laget är lögnen inte poängen – det är själva akten att tro på den som är målet.

Så de står. De applåderar. De rabblar slagorden, medan verkligheten försvinner under deras fötter.

Välkommen till Amerika, där satiren är död

Någonstans under det senaste decenniet blev satir överflödig.

Hur gör man parodi på något som redan är en självparodi? Hur skriver man politisk absurditet när makthavarna överträffar dina vildaste överdrifter i realtid?

Föreställ dig att pitcha en dystopisk roman där:

• Energiavdelningen omvandlas till Elon Musks Twitter-fanklubb.

• Den amerikanska konstitutionen ersätts med en användaravtalstext.

• Kongressbiblioteket bränns ner eftersom böcker är vänstervridna, men oroa dig inte – du kan prenumerera på historien för 99 kr/mån på TruthSocial Premium.

En förläggare skulle neka den som för orealistisk. Och ändå är vi här.

Vad händer härnäst?

Fyra år till av detta, och vad återstår? Börjar vi officiellt omdefiniera lögn som en patriotisk dygd? Får vi regeringsuttalanden som helt enkelt säger “Fakta är för kommunister”?

Närmar vi oss punkten där verkligheten är så frånkopplad från regeringen att nästa State of the Union-tillkännagivande blir att Abraham Lincoln är tillbaka från de döda och stöder obegränsad exekutiv makt?

Det finns bara en väg ut ur denna galenskap: Vägra att delta i charaden.

• Sluta debattera nonsens. Det förtjänar inte engagemang.

• Sluta “tolka” lögner i dålig tro. De betyder exakt vad de betyder – makt till varje pris.

• Börja kalla det vad det är: en avsiktlig, farsartad förstörelse av sanningen själv.

Och om allt annat misslyckas? Då kan vi åtminstone skratta när de påstår att George Washingtons spöke just skrev under en exekutiv order.

Slutord: Vi kan inte överträffa denna nivå av absurditet. Men vi kan peka på den, skratta och avslöja den för vad den är. Det enda som är starkare än en lögn är det ögonblick då människor slutar tro på den.